Något hårt skaver mot nyckelbenen. Kanske är det märken från dina läppar som en gång berörde så ömt, kanske är det hatet du planterade i min kropp eller så är det bara minnen som åldras. 

Den kärlek som vi skapade och hanterade med omsorg har bytts ut av svidande saknad och gapande sår. Då var det levande hud och längtan efter beröring som höll den vid liv. Nu försvinner bara det lyckliga leendena i ett enda stort hav av inget. 

Tankebanorna söker efter nya trygga nyckelben att luta sig mot medan den dunkande knölen skriker efter något som aldrig kommer tillbaka. Kanske växte egot för mycket och känslorna skapade sina egna vägar, men de var fortfarande samma nyckelben. 

När det gör så ont att man inte kan andas,

det är då man överlever.

Tror jag.