Mörkret varar inte länge nu. Ett tecken på att sommaren är på väg. Innan mörkret kom fanns det lycka, men så fort natten faller börjar tankebanorna driva och allt löper amok. Det finns ingen chans för mig att hålla fast lyckopirret då. Ingen kontroll alls. Hur mycket jag än försöker hålla i den så är det ju bara en känsla. Helt enkelt omöjligt att bura in. Lycka är precis som sommaren, den kommer när den känner sig redo och ger sig av precis när vi vant oss vid den. Det är då hösten kommer, en lätt kall bris, alla färger försvinner, allt vissnar. Sen kommer vintern. Kyla och alldeles för mycket mörker. 

Varför kunde inte lycka vara som en stjärnhimmel? Den finns alltid där även fast du inte kan se den. I de mest mörka tiderna lyser den upp och ibland visar den vägen hem. Du siktar på att en dag hamna där, även fast det är flera ljusår bort. Den ger dig hopp om att det finns något större, något bättre. 

Nu har jag varit poetisk nog för inatt och tänker ta en snus och gå till sängen. Men först ska man döda en liten djävul med åtta ben vid min säng. 

Ps. I love you, till the night come, then my mainde goes crazy

and Im not that sour any more