Med brustet hjärta och panik i kroppen satt hon bara där. Ljög för sig själv om hur bra världen skulle bli utan honom. Förnekade hennes kärlek och matade sin hat. Lämnad och trasig, men ändå för stolt för att visa sitt nederlag. Vilken sekund som helst skulle hennes gömda tårar börja rinna ner för hennes kind, och de tänkte inte sluta förrän hon slukats av utmattning och andnöd. När paniken tagit över var hon ensammare än någonsin. Inga ord fick vidröra några läppar. Tystnaden var allt som fick nudda hennes kropp. 

Jag såg på henne och insåg att hennes smärta var den samma som min. 

Och ja, jag vet. Emo emo emo. Men vafan! Ni gillar de!