Inure

Direktlänk till inlägg 20 november 2011

Kraften att vara sin egna livlina

Av Miss - 20 november 2011 22:32

Känslor

Man måste erkänna sina känslor innan man kan gå vidare - det är något som är så jävla svårt men ändå så sant. Allt jag vet är att en stor våg, ett kaos, är på väg in. Som att jag står vid klipporna och ser hur vågorna blir större och större, men det är något som håller mig kvar där för att vänta på den våg som ska vara så hög att den tar med mig ut i det stora havet fullt av känslor.


Jag är inte rädd längre, bara lite nervös. Jag vet att jag kan simma. Och jag kommer komma till land, bara jag tillåter det. Det enda jag är lite orolig över är att jag måste göra det ensam. Att det är nu jag måste ta tag i allt på egen hand.


Lycka

Jag gjorde fel. Jag planterade min lycka i någon annan. I min första livlina. Och när den försvann tog den med sig min lycka, den lilla glädjen som jag ville ta hand om. Sedan dess har jag försökt tvinga in nya livlinor i mitt liv, bara för att mätta min egen trygghet. Trotts att jag vet hur ont det gör efteråt, när man står där helt tom, efter att man har förbrukat sin chans, så gör jag om samma misstag igen - planterar in min lycka i någon annan. 


Nu har jag lärt mig att aldrig låsa in min lycka i någon annans hjärta. Den ska växa och bli större i min egna kropp. Där vet jag att ingen kan ta ifrån mig den lycka jag verkligen förtjänar. Och om den råkar dö, så har jag bara mig själv att skylla.


Sorg

Vågorna som kommit förut har oftast tagit med sig en hel del tårar. Små, små droppar av salt, äcklig smak. Men dem var mina. Dem var gjorde för mig och jag älskade känslan av att kunna tömma ut allt så att det syndes för omvärlden att vågen hade kommit. För det var det enda sättet att skapa nya livlinor. Att vara sårbar var ett nytt sätt att skapa en chans till.


Men nu finns inga falska tårar längre. Jag är för trött, för utmattad. Jag är trött på att berätta om mina känslor och gråta ut på en okänd persons axel. Det är inte längre någon vinst för mig. Och jag slipper få dessa gnagande skuldkänslor över mig. Samtidigt har jag märkt att ett leende ger dubbelt så många chanser, än dessa förfalskade, äckliga dropparna. 


Trygghet

En överbeskyddande person var nästan allt jag behövde. Den såg till att jag aldrig tog ett enda felsteg. Den beskyddade mig från allt som kunde såra mig. Jag var omfamnad av ett ljus som aldrig tillät mig vara rädd. Och om jag blev rädd, skadad eller sårad så var det bara den överbeskyddande personen som hade gjort en miss. Då var det bara att rätta till allt igen. Och snart blev allt som vanligt igen. 


En överbeskyddande person - en livlina. Att ha modet att skapa sina egna trygghet så man slipper den där livlinan, är ett mod alla suktar efter, men som många inte förstår. Jag missförstod det till en början. Men nu inser jag att tryggheten är inte en arm runt om mig på nätterna, eller en livlina som tar emot mig varje gång jag håller på att falla, det är inte heller det ljus som kommer dag ut och dag in. Tryggheten och modet i mig själv är att våga resa mig upp efter att jag slagit i marken, att våga gå med huvudet högt även fast det gnager i mig, att våga se mig själv i spegeln och verkligen se att jag är något bra. Men det modet försvinner då och då. Och det är då den där lilla tryggheten hos en livlina borde finnas till hands.




 
ANNONS
 
Ingen bild

~-~

21 november 2011 02:11

Din styrka ligger i ditt sinne. Med rätt inställning kan man hitta rätta vägar och göra rätta val, även fast man inte vet hur saker och ting kommer att bli så får man alltid göra det bästa av alla situationer.
Lycka till med dina vågor! Hoppas dem blir mindre och mindre med tiden.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
   Spamskydd  

Kommentar

Av Miss - 5 september 2012 01:46

Utan att vara en originell tonåring som ska förklara sin kärlek med massa "jag kommer alltid älska dig" och "vi två föralltid" så vill jag bara bevisa för min kära sambo hur mycket jag verkligen tycker om honom. Under min lilla tid på denna pla...

Av Miss - 22 augusti 2012 18:51

Tankarna har varit ett helvete vissa dagar. Längtan har gjort mig ofattbar. Hur kan något så underbart vara så fruktansvärt? Det skrämmer mig en hel del. Men nu är det bara 16 dagar kvar!...

Av Miss - 24 juli 2012 14:16


  - Varför valde du ingen bättre?   - ...du var det bättre.       ...

Av Miss - 21 maj 2012 09:59

Ganska mäktigt... Vill se den här filmen. Verkligen. Typ. Men nu, vill jag hem. Efter ca en och en halv timme i skolan. Palla. Orka. Har inget att göra. Än. Någonsin. Nu.      ...

Av Miss - 21 maj 2012 09:59

Ganska mäktigt... Vill se den här filmen. Verkligen. Typ. Men nu, vill jag hem. Efter ca en och en halv timme i skolan. Palla. Orka. Har inget att göra. Än. Någonsin. Nu.      ...

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se