Känner inte för att hoppa rakt in i vuxenvärlden, men då fan gör jag det! Inte redo än. 16 dagar kvar tills man är 18år. Och för första gången på åtta år ska jag klara mig utan kuratorer, stå på egan ben helt enkelt. Känns så fruktansvärt läskigt så jag vet inte vart jag ska ta vägen. Tänk om jag inte klarar av det, vad händer då?

Förmodligen oroar jag mig i onödan som vanligt. För samtidigt som oron och paniken sprider sig i kroppen känner jag mig starkare än någonsin. Och jag vet att den styrkan kommer ta slut efter ett tag, men då får jag försöka ta en paus och försöka ladda om, right? 

Jag ska försöka ladda upp massa bilder snart, lovar! 

Funderar verkligen på hur jag ska glömma dig. Släppa taget om alla kärnslor som inte har fått sin drog på evigheter. Egentligen borde jag inte ens skriva om dig, det gör verkligen inte saken lättare att glömma, men det känns lite bättre för stunden i alla fall. Egentligen vill jag visa mig stark inför dig, att du inte ens ska få veta att mina tankar faktiskt går åt ditt håll ibland. Men om sanningen ska fram, så gör dem de, allt för ofta faktiskt. Och jag är till och med rädd för att säga ditt namn, för tänk om du skulle känna det. 

"Om du vill vinna tävlingen måste du delta i den." Men som den fega människan jag är vågar jag varken vinna eller förlora. Rädd för att priset är för stort för mig att hantera. Rädd för att visa mig svag vid en förlust. En andra plats skulle vara säkrast. Varken vinst eller förlust. Men det skulle ta död på mig.

"Om du vill vinna tävlingen måste du delta i den." Men som den fega människan jag är vågar jag varken vinna eller förlora. Rädd för att du ska vara något mycket bättre än mig. Rädd för att förlora dig helt. En andra plats skulle vara säkrast. Varken med eller utan dig. Men det skulle ta död på mig. 

Silly love. god, what I miss it. 

It´s easy to take off your clothes and have sex. People do it all the time. But opening up your soul to someone, letting them into your spirit, thoughts, fears, future, hope, dreams... thats is being naked.

I love to hate you and hate to love you

En indian satt och pratade med sitt barnbarn.
Han sa: ”-I alla människor bor det två vargar som slåss.
Den ene är ond. Det är ilska, fruktan, missunnsamhet, avundsjuka, sorg, arrogans, självömkan, lögn, överlägsenhet och egoism.
Den andra är god. Det är glädje, fred, kärlek, hopp, lugn, ödmjukhet, välvilja, empati, sanning och tillit”.
”Vilken varg vinner?”, sa barnet.
”-Den du matar”, sa den gamle mannen.

Satt precis och kände saknaden börja klösa inom mig precis som vanligt, jag stannade upp och tänkte efter. Jag kommer inte ens ihåg vad det är jag saknar. Det fanns inga bilder kvar, inga minnen, ingen doft. Allt har raderats med tiden. Det enda som finns kvar är ett stort hål av inget. Något som inte ens finns längre har alltså rivit upp mitt inre, slagit mig sönder och samman, gjort mig blind för något nytt och hållit fast mig i något jag borde ha lämnat för länge sedan.

Kanske gjorde jag saknaden till något tryggt, där inget kunde rubba väggarna som höll upp min existens. Det var för säkert för att våga göra något nytt eller ens tänka efter på vad det egentligen var som gjorde mig så illa. Det spelade nog ingen roll hur ont det gjorde så länge jag visste att det aldrig skulle bli värre än så här.

Varför öppnade jag just ögonen idag? Vad är det som får mig att tänka efter just denna dag? Hat? Längtan efter ett liv utan evig saknad? Eller kärlek till något viktigare?

Tack för att du får mig att leva igen, mitt hjärtetroll.