Några veckor kvar till studenten! Ganska peppad! Men när man börjar tänka på sin ekonomi så blir man bara irriterad. Varför kunde man inte ha varit lite smart under terminen och sparat lite pengar... Men men, jag har i alla fall beställt det viktigaste för utseendet, både till balen och studenten. Sen får jag väl fixa resten på nå sätt. 

Vet att ni har hört låten tidigare, i alla fall de flesta av er. Men jag måste få lägga upp den. Den får mig att må as bra :) Good work!

Klickar mig fram till arbetsförmedlingens hemsida. Bläddrar mig fram till min ort. Läser chefernas krav på oss arbetssökande. Inser att jag inte har tillräckligt med kompetens för det jobbet. Söker vidare. Hittar ett bra jobb. Drunknar in i drömmar om egen lägenhet, inredningssaker och allt annat jag ska göra för lönen samtidigt som jag skriver CV. Inser senare att jag drömt mig bort för långt och försöker dra mig tillbaka till att skicka iväg det jävla CV:t.

Letar skolböckerna. Hittar dem inte. Börjar googla utan någon som helst aning vad jag ska skriva i "sök-rutan". Kommer på att böckerna är hos min kära far. På det dammiga bordet, ca 3 mil ifrån mig, ligger dem och gör ingen nytta alls. Försöker komma ihåg vilket datum provet var. I tro om att det är på onsdag börjar jag nu varva ner och lugna mig med att jag kan få tag på böckerna i morgon på skolan. Inser att jag får plugga röven av mig i morgon eftermiddag. 

Försöker få tag i min kära vän, i behov av att prata av mig lite. Inget svar. Det är egentligen inte ovanligt, men det stör mig, men bara just nu. Kanske kan ringa senare. Häller upp ännu en kopp kaffe.

Börjar oroa mig för studenten. Varför? Hemsidor på balklänningar har inte ens nått min datorskärm. Medan alla andra har sina silkes tyger i garderoben. Egentligen... är det ju över två månader kvar till balen. Så egentligen behöver jag inte oroa mig.

Men då kommer mitt projektarbete upp. Ca tre veckor kvar tills det ska vara klart. Jag är inte klar. Måste jag vara det nu? Nej, tre veckor kvar. Det är för lite i alla fall. Kuken. Börja lägga upp ett schema kanske. Då borde jag klara av det. Ringa runt, kolla om någon kan ställa upp... Stressigt det vart nu. 

Två IG-varningar nådde mitt medvetande förra veckan. Kanske ska börja bry mig. Vill jag gå ut skolan med ett enda IG? Nepp. Men pallar jag verkligen? Nepp. Ska jag försöka i vilket fall? Japp. Ett av dem kan jag fixa till ett lysande GODKÄNT. Det andra kan jag också handla med. Men helvete vad drygt det är. Så egentligen behöver jag inte oroa mig. Bara kämpa lite i några veckor till. 

Så dagens mening:

Ta reda på vad som oroar dig. Är det något att oroa sig över? Tydligen inte. Och var det något att oroa sig över, så är det jävligt onödigt att oroa sig efteråt. 

Tänk om jag kunde vara nöjd med ett enda val i mitt liv. Bara för en jävla sekund få känna "Fan, de här är rätt!" Visst, jag är nöjd med mycket. Men de är inget jag har valt mig fram till utan de har bara "ploppat" upp. Så fort jag får ett till alternativ gnager det verkligen i mig. Ja eller nej. Åka eller stanna. Fortsätta eller tänka om. Och det är inte de att jag låter andra välja åt mig. Utan jag väljer det som är bäst för andra eller det jag tror blir bäst just då. Men aldrig blir det bra i längden.

Orkar inte sitta och vara emo längre. Livet fortsätter, men då fan är det lättare när man får klaga lite ibland.

"me in the wrong direction"

Lite lugnande när världen rasar samman.

Men jag ler, varje dag! 

Fingeravtryck på tangenterna borde egentligen inte existera inatt. Men på något sätt slocknar inte de miljontals funderingar jag har lika lätt som vanligt. Kanske beror det på att ena sidan av sängen inte längre är full av rörelser, andetag och pulserande ord som bildar visioner. Inatt ekar den av ensamhet. Men det är nog inte just det som gnager i mig. Utan någon som helst anledning vidrör jag känslor och tankar som inte borde väckas upp. En oro vars namn jag inte kan pecka ut och en saknad som inte längre bör befinna sig kvar inom mig. En liten smärta, kanske verklig, men troligvis ännu ett bevis på att jag är hypokondriker. Oavsett vad, vet jag att smärtan är den samma och att den just nu, i detta ögonblick, inte har någon anledning att finnas vid liv. Men inatt är varken smärta, oro eller saknad så pass starka att dem kan hålla mig vaken. Det måste finnas en annan förklaring.