Inure

Senaste inläggen

Av Miss - 14 december 2011 13:33

Just den här känslan har jag verkligen längtat efter. Att känna att jag verkligen gör något bra. Och då menar jag inte att jag får det bekräftat från andra. Utan jag accepterar mig själv. Att jag får känna att jag klarar av något. Uppgifterna rullar in lika snabbt som de åker tillbaka - färdiga att levereras till lärarna. Pengarna är väl då inte den samma. Dem rullar bara ut men det rullar aldrig in något på det dammiga kontot just nu. 


Samtidigt som jag har en äcklig känsla över mig av stress. Så fruktansvärt mycket att göra just nu. Så tar jag på mig allt mer och mer jobb. Jag vet inte vad som är viktigast just nu. Hälsan eller betygen? Jag har i alla fall valt att sattsa mest på betygen nu innan jul - då vissa kurser slutar efter jullovet. Sen har vi mitt fina UF-företag som finns till hands när jag behöver pengar. Men då måste man ju också jobba. Vilket jag inte har hunnit med. Men det är allt på tiden att man sätter upp lite afficher här och var för att få in lite mer jobb/pengar. 


Har även startat ett litet (litet och litet) projekt som jag hoppas kan hjälpa mig med min fina lilla dröm. För nu är jag så fruktansvärt less på att stå och stampa på samma ställe hela tiden och inte veta vad jag vill uppnå här i världen. 


Sen vill jag tacka mina fina föräldrar och c:o för att dem finns för mig. LOOOVE YOU GUYS! 


Nu är jag trött på "dagboks-inlägg" och ska skriva klart en (pissgit dryg) uppsats.  

ANNONS
Av Miss - 10 december 2011 16:04

Gaah, jag vill verkligen åka nu! Ge mig 20 tusen! Så kan jag både åka till kalifornien och shoppa i Los angeles. Håller på att bli tokig! Vill åka på direkten! Vill verkligen inte vänta i ett halvår! 


Och sen kan ni få ge mig 108 900kr för att jag ska kunna plugga i ett år i usa! Snälla?! Vet i alla fall vad jag ska önska mig i julklapp! Haha, hoppas tomten är rik! 


Ibland är det jobbigt för oss som har nio timmars skillnad. Så ibland får man sitta uppe sent på nätterna eller bara gå upp tidigt på morgonen för att vi ska kunna skypa...




   

Igår var det Mitchell som fick vara uppe sent. Haha så jävla trött han var!

ANNONS
Av Miss - 9 december 2011 11:56

Så dryg vecka! Har gjort klar vissa uppgifter jag har släpat på ett tag och de har verkligen tagit hårt på mitt samvete att jag inte gjort dem, men jag har verkligen inte orkat. Men nu i veckan när de blev klar så ville jag bara få en dag utan något att göra... Men inte då. Skol jäveln har verkligen perioder då man dränker ungdomarnas psyke. 


Jag vill så mycket just nu. Vill verkligen vara duktig i skolan och jobba bort alla "ogiltiga" frånvaro timmarna. Vill spara pengar till Kalifornien (om ett år) och samtidigt ha pengar att göra något roligt för, plus att det är jul snart. Söker även omkring på internet om au pair jobb i england. Vilket är så jävla svårt när det finns så mycket att välja på. Sen vill jag spendera tid med mina vänner som verkigen har hamnat långt ner på prioritetlistan. Förlåt för det! 

Och det viktigast av allt vill jag bara bli "frisk" och fir min medicin. Vill kunna göra saker utan att ha den hemska tanken om att fel saker kan hända. Så jävla psykiskt tröttsamt. 


Och jag vet att jag stavat fel lite här och var, men just nu är det alldeles för ointressant för att lyfta handen till musen och ändra dessa stavfel :p 


Förlåt för en dålig uppdatering också. 

Av Miss - 24 november 2011 14:21

Jag vill verkligen kunna göra sånt här! Hade jag fått tre önskningar så hade en av dem varit att kunna göra det här! Titta på videon!

Och det blir inte sämmre för att det är en as bra låt i videon heller...



Av Miss - 20 november 2011 22:32

Känslor

Man måste erkänna sina känslor innan man kan gå vidare - det är något som är så jävla svårt men ändå så sant. Allt jag vet är att en stor våg, ett kaos, är på väg in. Som att jag står vid klipporna och ser hur vågorna blir större och större, men det är något som håller mig kvar där för att vänta på den våg som ska vara så hög att den tar med mig ut i det stora havet fullt av känslor.


Jag är inte rädd längre, bara lite nervös. Jag vet att jag kan simma. Och jag kommer komma till land, bara jag tillåter det. Det enda jag är lite orolig över är att jag måste göra det ensam. Att det är nu jag måste ta tag i allt på egen hand.


Lycka

Jag gjorde fel. Jag planterade min lycka i någon annan. I min första livlina. Och när den försvann tog den med sig min lycka, den lilla glädjen som jag ville ta hand om. Sedan dess har jag försökt tvinga in nya livlinor i mitt liv, bara för att mätta min egen trygghet. Trotts att jag vet hur ont det gör efteråt, när man står där helt tom, efter att man har förbrukat sin chans, så gör jag om samma misstag igen - planterar in min lycka i någon annan. 


Nu har jag lärt mig att aldrig låsa in min lycka i någon annans hjärta. Den ska växa och bli större i min egna kropp. Där vet jag att ingen kan ta ifrån mig den lycka jag verkligen förtjänar. Och om den råkar dö, så har jag bara mig själv att skylla.


Sorg

Vågorna som kommit förut har oftast tagit med sig en hel del tårar. Små, små droppar av salt, äcklig smak. Men dem var mina. Dem var gjorde för mig och jag älskade känslan av att kunna tömma ut allt så att det syndes för omvärlden att vågen hade kommit. För det var det enda sättet att skapa nya livlinor. Att vara sårbar var ett nytt sätt att skapa en chans till.


Men nu finns inga falska tårar längre. Jag är för trött, för utmattad. Jag är trött på att berätta om mina känslor och gråta ut på en okänd persons axel. Det är inte längre någon vinst för mig. Och jag slipper få dessa gnagande skuldkänslor över mig. Samtidigt har jag märkt att ett leende ger dubbelt så många chanser, än dessa förfalskade, äckliga dropparna. 


Trygghet

En överbeskyddande person var nästan allt jag behövde. Den såg till att jag aldrig tog ett enda felsteg. Den beskyddade mig från allt som kunde såra mig. Jag var omfamnad av ett ljus som aldrig tillät mig vara rädd. Och om jag blev rädd, skadad eller sårad så var det bara den överbeskyddande personen som hade gjort en miss. Då var det bara att rätta till allt igen. Och snart blev allt som vanligt igen. 


En överbeskyddande person - en livlina. Att ha modet att skapa sina egna trygghet så man slipper den där livlinan, är ett mod alla suktar efter, men som många inte förstår. Jag missförstod det till en början. Men nu inser jag att tryggheten är inte en arm runt om mig på nätterna, eller en livlina som tar emot mig varje gång jag håller på att falla, det är inte heller det ljus som kommer dag ut och dag in. Tryggheten och modet i mig själv är att våga resa mig upp efter att jag slagit i marken, att våga gå med huvudet högt även fast det gnager i mig, att våga se mig själv i spegeln och verkligen se att jag är något bra. Men det modet försvinner då och då. Och det är då den där lilla tryggheten hos en livlina borde finnas till hands.




Av Miss - 17 november 2011 09:32

Jag vet inte hur - men den här låten får mig på bra humör. Kanske för att den är så otroligt bra. Älskar hans röst!

Så den här bjuder jag på! 



Och den här låten... gaah! Vet inte, men den är nästan precis så som jag känner det just nu. 


Av Miss - 14 november 2011 17:25

Vaknade morse och hörde nå konstigt ljud så jag gick upp och fick se det här! Jag kunde seriöst inte sluta skratta! Och han gav mig den där Förlåt-mig-blicken! Så jävla söt!


 
Sen skulle jag göra något (kommer inte ihåg för chocken :p) och då hände det är! 

 
   

Av Miss - 9 november 2011 19:50



"If I should stay, I would only be in your way. So I'll go, but I know I'll think of you every step of the way. And I will always love you. I will always love you. Bittersweet memories that is all I'm taking with me. So, goodbye. Please, don't cry. We both know I'm not what you, you need. And I will always love you. I will always love you. I hope life treats you kind. And I hope you have all you've dreamed of. And I wish to you, joy and happiness. But above all this, I wish you love. I will always love you."

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se