Känner inte för att hoppa rakt in i vuxenvärlden, men då fan gör jag det! Inte redo än. 16 dagar kvar tills man är 18år. Och för första gången på åtta år ska jag klara mig utan kuratorer, stå på egan ben helt enkelt. Känns så fruktansvärt läskigt så jag vet inte vart jag ska ta vägen. Tänk om jag inte klarar av det, vad händer då?

Förmodligen oroar jag mig i onödan som vanligt. För samtidigt som oron och paniken sprider sig i kroppen känner jag mig starkare än någonsin. Och jag vet att den styrkan kommer ta slut efter ett tag, men då får jag försöka ta en paus och försöka ladda om, right? 

Jag ska försöka ladda upp massa bilder snart, lovar! 

Flytt till ännu en människa som inte har någon aning om hur min lilla värld ser ut. Vilket är så jävla underbart! För just där, i famnen på en främling, kan jag vara vem jag vill.

Funderar verkligen på hur jag ska glömma dig. Släppa taget om alla kärnslor som inte har fått sin drog på evigheter. Egentligen borde jag inte ens skriva om dig, det gör verkligen inte saken lättare att glömma, men det känns lite bättre för stunden i alla fall. Egentligen vill jag visa mig stark inför dig, att du inte ens ska få veta att mina tankar faktiskt går åt ditt håll ibland. Men om sanningen ska fram, så gör dem de, allt för ofta faktiskt. Och jag är till och med rädd för att säga ditt namn, för tänk om du skulle känna det. 

Det är grymt vad jag hatar den här dagen. Har ingen anledning, men vaknade bara av att jag var så jävla irriterad. Så nu går jag runt och stör mig på precis allt runt om kring mig, på varenda person jag mött idag har irriterat mig på något vis. Till och med min ringsignal är störande idag.