Fingeravtryck på tangenterna borde egentligen inte existera inatt. Men på något sätt slocknar inte de miljontals funderingar jag har lika lätt som vanligt. Kanske beror det på att ena sidan av sängen inte längre är full av rörelser, andetag och pulserande ord som bildar visioner. Inatt ekar den av ensamhet. Men det är nog inte just det som gnager i mig. Utan någon som helst anledning vidrör jag känslor och tankar som inte borde väckas upp. En oro vars namn jag inte kan pecka ut och en saknad som inte längre bör befinna sig kvar inom mig. En liten smärta, kanske verklig, men troligvis ännu ett bevis på att jag är hypokondriker. Oavsett vad, vet jag att smärtan är den samma och att den just nu, i detta ögonblick, inte har någon anledning att finnas vid liv. Men inatt är varken smärta, oro eller saknad så pass starka att dem kan hålla mig vaken. Det måste finnas en annan förklaring.